Susanna Bill

Susanna Bill

Om min blog

Välkommen till min matblogg! Jag hoppas att mina recept och tankar kan inspirera och locka dig till att testa och experimentera du med. Det är ju så god mat blir till. Att jag älskar att stå i köket behöver jag väl knappt berätta, men det gör jag. Jag vill att min mat skall vara välkryddad, god och inte alltid bygga på att man har tillgång till specialbutiker eller stor plånbok. Berätta gärna vad du tycker!
Jag driver också Fudgeprojektet, som kokar och säljer världens godaste fudge! Här kan du läsa mer om det.

Låt mig introducera Susanna kamikaze Bill

Sveriges Mästerkock 2015Posted by Susanna 25 Feb, 2015 21:20

Alltså, vad pysslar människan med?
Kan hon överhuvudtaget laga mat undrar ni säkert vid det här laget. Med två elimineringar i rad bakom mig var det två frågor som även jag ställde till mig. Kom ihåg att vi inte hade hört något av vad juryn pratade om i restaurangen. Det enda jag hade med mig var att mina ordinarie rätter tydligen inte höll måttet och att jag inte var sämst i elimineringarna. Inte mycket att bygga självförtroende på. Aldrig hade en fortsatt plats känts längre bort som när Filip, Anna, Fredrik och Sandra klättrade uppför spiraltrappan.

Det var inte så mycket att tävla mot Linda och Ludde. Jag kände mig fortfarande förvirrad. Sedan Frida åkte ut kändes det helt meningslöst att försöka spekulera om vem nästa skulle bli. Nej, jag var så jäkla trött på att känna mig så dålig. Jag hade trott att jag var bra, att jag kunde laga mat och ville vara i toppen och så sladdade jag hela hela tiden längst bak. Jag ville också ha beröm, jag ville också höra att jag satte mina smaker. Det kändes litet som att det inte spelade någon roll vad jag gjorde så skulle den jävla svarta tröjan på. Fast om sanningen ska fram så kände jag på mig att det inte funkade den här gången. Jag hade en bild av en spännande ”tillagad” sushi på en bädd av fräsch men kryddstark spenat och friterade risbollar. Inte för att jag hade lagat det tidigare men i huvudet verkade det så bra. Och till äppelmusten passade de olika beståndsdelarna väldigt bra. Men någon riktig rätt var det inte och det såg inte speciellt gott ut, det kunde tom jag se.
Ni undrar kanske hur det är att vara i eliminering? Då är det skarpt läge, jäklar vad koncentrerad jag var. Mer än i den ordinarie tävlingen så Marcus hade rätt – jag behöver det där riktigt skarpa för att tagga till ordentligt. Och egentligen är det roligare att laga mat än att stå på läktaren. Och dessutom får man mer airtime(…). Att det skulle vara det sista jag gjorde i tävlingen tänkte jag överhuvudtaget inte på. Det är ju tyvärr den lilla tråkiga detaljen med det hela.

Leif Mannerström blev min stora räddning. Han bara flöt runt när han drog ihop sina havskräftor. Det såg så enkelt och bekvämt ut. Och så hade han roligt, det märktes. Och matlagning är ju roligt, så är det och han fick mig att känna det. Jag tänkte så fan inte ge mig den här gången heller. Dessutom har jag bra minne, så det var på det viset ingen utmaning att göra de där havskräftorna.
När jag var färdig hade jag Leifs såssmak i munnen: högre sälta än vad jag själv hade tyckt var riktigt gott, rejält med spritsmak och ordentlig pernod/fänkål. Men hur havskräftorna var tillagade hade jag ingen aning om för vi hade bara fyra var, så de kunde jag inte skära i och kolla.

När jag stod där framför juryn och Leif sade att havskräftorna (UTAN bajssträng, obs, obs) såg precis så glansiga och fina ut som de skulle så kände jag att om jag inte får gå ut härifrån så blir det storgråt rätt i TV-rutan. Det var en sådan anspänning som släppte, men ut hann jag. Och kramad blev jag av de andra. Och vidare gick jag. Men nu får det RÄCKA med elimineringar även för en med nerver av stål som behöver skarpt läge för att tända till. Några fler sådana blir det INTE för då får jag hjärtinfarkt. Så det så.



  • Comments(0)//www.susannabill.com/#post120

Susanna cool, calm and collected. Don´t think so.

Sveriges Mästerkock 2015Posted by Susanna 19 Feb, 2015 11:20

Jaha, ännu ett avsnitt där jag är lugn (nåja), med positiv energi och har koll. Verkar det som. Jag kan berätta att det INTE var så inuti den här 46-åringen. Redan när jag såg mig själv i ögonen samma morgon som vi åkte till Virå kände jag en liten otäck klump av prestationsångest och panik. Hur jag än svalde så bet sig den lilla jäkeln kvar.

”I det röda laget: Ludvig, Frida, Sandra och Susanna”. Alla tre av mina toppkandidater och så jag är min första tanke. ”Om vi inte vinner lagtävlingen är det jag som åker ut, 100% säkert” var den andra. Och där växte klumpen och blev ännu större… Man brukar ju prata om vikten med positiva målbilder. En sån hade inte varit helt fel istället för att räkna ut sig redan från början som jag gjorde. Alla verkade så på hugget. Jag ville mest åka tillbaka till hotellet. Flyktbeteende har jag i och för sig ganska ofta, men det kändes inte bra, nej det gjorde det inte.

Det blev faktiskt litet bättre när allt drog igång.
Det var väldigt fräckt att se Niklas stycka hjorten och jag kunde ta ett litet internt snack med mig själv. "Samla ihop dig nu Susanna! Du gör ju det här för att det är roligt." Typ.

Svampen blev mitt bidrag till röda laget. Trattkantarell, gul kantarell, Karl-johan, grädde, konjak, messmör, rönnbärsgelé, salt och peppar. Kanhända litet lök eller vitlök också, jag minns inte riktigt. Den blev riktigt maffig och gifte sig jättefint med pytten, köttet och krispen. Det är ju så, bara tävlingen startar och jag kommer igång blir jag 100% fokuserad och känner hur uppfylld jag blir av matlagningen. Så blev det nu med. Men det räckte inte.

Det blå laget vinner och klumpen knackar på igen. Jag känner mig helt värdelös, tusen gånger sämre än alla mina lagkamrater. Ler på ytan och mot kameran, men inombords vet jag att det är kört. För första gången i tävlingen kändes allt riktigt tungt och svart. Vi är bara 8 kvar nu, det finns inget slack längre.
I bussen på väg hemåt letar jag fram ett foto på Rut och Ture och känner hur oerhört mycket min familj betyder för mig. Allt faktiskt och mitt hjärta fylls av kärlek, glädje och positiv energi.
En låga tänds. En låga av vilja. Jag har mer att ge, jag vill vara kvar. Jag har en chans till i elimineringstävlingen. Så jag kör på igen och den här gången är det kul. Jag blir jättenöjd med både den vita chokladkrämen och fondanten och känner att jag har gjort mitt bästa. Mer än så kan man inte göra oavsett hur det går. Jag går in i restaurangen med högt huvud.

Men när Ludde är bäst och går vidare är jag så beredd på att juryn kommer att säga ett namn som börjar på S att jag knappt reagerar när jag hör Frida. Frida? Juryns favorit? Allas favorit? Jag trodde att juryn skulle ge henne en chans till. Jag är kvar, hon åkte ut. Vad betyder det? Vad är det här för tävling egentligen?

SMS till en nära efter programmets slut:
Vidare igen!! Men det var en pärs utan dess like. Mitt lag förlorade, så vi åkte på eliminering. Chokladdessert på tre sätt och det var jag mot tre av dem som känns som toppkandidater, och dessutom dessert som inte är min starka sida. Men min största utmaning är kanske att fatta att jag är bra. Varför är det så svårt? Stor kram

Ja, varför är det så svårt att fatta att jag är bra?







  • Comments(0)//www.susannabill.com/#post119

Bara att kötta på!

Sveriges Mästerkock 2015Posted by Susanna 12 Feb, 2015 12:32

Jag ser litet förvånat på en snygg, litet kaxigt ödmjuk och samlad kvinna med grym energi som kastar sig över hamburgerutmaningen. Och som jag säljer in mig själv och min mat till juryn i restaurangen! Är det verkligen jag? Är man inte van så känns det väldigt konstigt att se sig själv på TV. Och helt overkligt att någon skulle vilja intervjua en eller skriva om en i tidningar, på nätforum och i sociala media (nåja, är man 46 år så undviker man de värsta kommentarerna på Flashback… rätt skönt för jag fattar inte hur folk är funtade som skriver en del av de kommentarer som står där). Det är svårt att se sig själv utifrån, jag är liksom för nära mig själv. Men där var jag, kött och blod och in action.

Jag gillar att ha koll och den sidan känns det som att produktionen har tagit fasta på. Jag tycker att jag ser det i många av mina klipp. Ska man göra en hamburgare från grunden inklusive baka brödet och mala köttet så måste man ha en plan i huvudet. Kom ihåg att du dessutom är i någon annans kök. Att bara litet lojt sträcka sig efter vitlöken, hasa sig upp på bänken för att komma åt cognacen och böja sig ner för att plocka fram den där kastrullen som man alltid har till sås går inte. Finns inte. För du måste lämna ditt ”kök” och in i skafferiet, springa bort till kastruller och pannor som varken ser ut eller fungerar inte ser ut som de gör hemma och komma ihåg vad du behöver. Och mitt i alltihopa kommer juryn och vill prata. Så att planen havererar är ofrånkomligt.

Det var med andra ord HYSTERISKT i köket under de 90 minuter som vi hade på oss. Jag var på minst två ställen samtidigt under hela tiden. När det var 30 minuter kvar kom jag på att jag visst skulle göra en ketchup (som blev relish eftersom den var så god med bitarna kvar). När 5 minuter återstod kom jag på att jag hade glömt ost. Då var jag så uppe i varv att 5 minuter kändes som en evighet, tiden liksom drog ut sig och blev seg (uppe på läktaren höll de på att krypa ur kläderna när jag bara försvann in i skafferiet utan att ha börjat lägga upp), jag var nästan litet hög på allt adrenalin som pumpade runt i kroppen. Mischa räknar ner och då kutar jag bort, hämtar en liten glasskål och kluttar i majonäsen. Klar. Stolt.
Min första tanke när de sade hamburgare var sötpotatispommesfrites. Bra TV om jag lyckades, bra TV om det skiter sig tänkte jag, så den utmaningen hoppade jag rakt in i famnen på! Man måste satsa för att vinna, så är det bara. Fegisar kommer ingenstans i livet. Utmaningar driver på mig något grymt. Nu utmanar jag dig, gör en hamburgare från grunden med egen tolkning på 90 minuter.
Lägg ut bilden på instagram och hashtagga mig (susannabill) så får jag se på resultatet… Eller laga min… Receptet hittar du här! Kör du på så klämmer du det på 90 minuter. Blankt.



  • Comments(0)//www.susannabill.com/#post117

Jag bara SKA uppför spiraltrappan

Sveriges Mästerkock 2015Posted by Susanna 29 Jan, 2015 21:17

Hur genomför man ett marathon? Hur sätter man folk på månen? Inte är det genom att springa 42 km det första man gör. Eller börjar bygga en rymdraket från scratch. Nej, man sätter tydliga och konkreta mål som känns uppnåeliga. När chocken efter den första tävlingen hade lagt sig kändes målet Sveriges Mästerkock ungefär lika uppnåeligt som om jag var på väg uppför Mount Everest. Och även om jag inte visade min osäkerhet på Leilas vis så var jag BETYDLIGT mer dallrig i magen än vad jag visade utåt. De andra deltagarna verkade på något vis så medvetna i sin matlagning. Det pratades plejta, pickla och cruncha, surfades på gastroart och jag kände mig väldigt underlägsen och inte alls lika på. Visst bygger jag upp en smakbild och vill ha komplexitet och balans men inte så att jag alltid kan uttrycka det i ord. Däremot vet jag hur det känns i munnen när det smakar gott. Och den märkliga ”där-satt-den” smaken när något smakar rätt. Smaka av, krydda, smaka av, krydda och plötsligt – där satt den! Risotton i förra tävlingen till exempel. Så med den i ryggen steg jag in i matstudion. Spiraltrappan var det enda jag såg. Där var målet! Uppför den ska jag bara gå, det finns inget annat alternativ. I det här programmet ska jag vara en av dem som klättrar uppför den. Konkret, tydligt och uppnåeligt mål.

Om ni undrar hur det känns att lyfta på en mystery box kan jag berätta att det känns tomt i huvudet, tomt på idéer. Hela jag är helt ihålig och kan ingenting. Panik! Hur ska jag någonsin komma på något att laga av det här? Och dessutom kombination kalvbräss och piggvar, alltså ursäkta men hur tänkte ni nu? Men där ligger ju blomkål och hasselnötter som är en riktig pang-kombo! Men då behövs något syrligt, kanske något slags dressing med blomkålen som stomme i en ljummen sallad? Så får det bli. Piggvar är så fin fisk att den inte ska smakas sönder så den blir smörstekt. Ja och så panerade och stekte jag brässen. Den känns litet fet i munnen med en sötaktig smak, så den kan ge body till fisken och bli lyft av syran i salladen. Typ så. När tiden var ute låg på tallriken en rätt som jag 75 minuter tidigare inte hade en aning om att jag kunde skapa. Och dessutom såg det fin ut (även min Ipad når gastroart…).

Fatta den känslan! Från ”ta mig härifrån jag kan inget och vill gå hem till min trygghetszon” till ”hur har jag kunnat skapa detta lilla smycke?”. Så jäkla nöjd var jag – och spänd på vad juryn skulle säga!

Och de gillade den. Faktiskt mer än vad som visades i programmet.

Och den lycka när jag kände att min magkänsla satt även den här gången, ja ni såg ju. Jag kunde inte slut le, så stolt, så stolt jag var!

Uppför trappan, uppför trappan, uppför trappan!

Men ingefära, ja det hade jag på något sjukt sätt gärna velat vara med och laga. Fast utan utslagningsmomentet… Vidare! Och det som hände sen blev något av det mest maxade som jag någonsin har upplevt...

Vill du laga receptet? Klicka här!














  • Comments(0)//www.susannabill.com/#post115

Nu börjar äventyret!

Sveriges Mästerkock 2015Posted by Susanna 22 Jan, 2015 10:15

Var det sista jag sade när jag lämnade juryn där i Gävle. Och oj vad det stämde! Vilket äventyr som väntade i Stockholm. Förväntansfulla, glada, fnittriga och rätt nervösa stod tolv potentiella mästerkockar i hotellets lobby och väntade på att åka till studion. Själv hade jag knappt hunnit röra pannorna därhemma. Jag som periodvis har kräftgång i konsulteriet hade en riktig turbovecka och hann knappt hämta andan förrän SMSet med tågbiljetten damp ner i mobilen och det var dags att bli avvinkad nere på Lunds Centralstation. Dessutom hade jag ju ingen aning om vad jag hade att förvänta mig. Allt var helt nytt.

I Frihamnen väller ut ur bilarna och öppnar portarna till studion som vi allihop hoppas ska bli vårt andra hem under en låååång tid framöver. Produktionsbolaget känns lika pirriga som vi. Och det är klart. De har ju gjort sitt val, så nu gäller det att produktionen sitter. Att vi levererar det som behövs för att skapa en dramatisk, spännande och rolig säsong och att alla andra tusen miljoner detaljer som vi deltagare är helt omedvetna om ska funka. Jag ser mig om och försöker att ta in allt. Tänk, nu är jag en del av Louise, Sigrid, Jenny, Amir och alla de som tidigare har varit här och lagat mat, skrattat, gråtit, tävlat, vunnit och åkt ut ur Sveriges Mästerkock. Det känns väldigt svårt, ja nästan omöjligt att ta in. Nu är det vi som ska fylla studion, grytorna och juryns munnar med vår matlagningskonst. Shit Pommes Frites – det känns helt overkligt.

Jag vill INTE åka ut först. Åh vad jag inte ville det. Och det ville ingen annan heller. Efter att ha blivit gullad med i sminket, fotat pressbilderna och spelat in introduktionsfilmen kändes det litet chockartat att vi direkt skulle börja tävla och att en av oss faktiskt skulle åka ut.

Och det blev ju inte heller den start som jag hade sett framför mig… Jag hade målat upp en bild av att mitt deltagande skulle vara ett segertåg – juryn skulle höja mig till skyarna och om och om igen älska min matlagningskonst. Men då hade jag bortsett från några ganska viktiga detaljer:

1. Det var inte bara jag utan 11 till som lagade minst lika god mat som jag
2. Nervositeten att stå i en studio och inte hemma i köket
3. Oron för att åka ut.

Och så var det detta med partävling. Min familj kan intyga att jag inte är speciellt bra på samarbete i köket. Jag vill gärna göra allt själv och inte bli störd… Och nu som allra första tävling, utan att ha känt in köket alls så ska jag dela det med någon annan. Fredrik: lugn, cool och jag litet för på, litet för snabb att styra upp. Bjöd jag inte in honom tillräckligt när vi skulle bestämma vad vi skulle göra? Jag kände mig osäker på vad han ville och då bara bestämde jag. Nej, magkänslan var inte helt hundra och det visade sig på tallriken också. Och jag kan inte låta bli att notera att de lag (Niklas och Isabella, Fredrik och Susanna) där det var två som tyckte att de var chefen var de lag som inte klarade sig vidare. Något att fundera litet över.

För när det kom till risotton blev de ju jättegoda, både Fredriks och min. Där satt den, både risotton och magkänslan!

Jag nådde mitt första mål att inte åka ut som första deltagare. Här kommer receptet!

PS, ja och så var det detta med den lilla pikanta detaljen som blev kvar. Bajssträngsmissen, braskande rubriker i kvällstidningarna ;-) DS







  • Comments(0)//www.susannabill.com/#post114