Susanna Bill

Susanna Bill

Om min blog

Välkommen till min matblogg! Jag hoppas att mina recept och tankar kan inspirera och locka dig till att testa och experimentera du med. Det är ju så god mat blir till. Att jag älskar att stå i köket behöver jag väl knappt berätta, men det gör jag. Jag vill att min mat skall vara välkryddad, god och inte alltid bygga på att man har tillgång till specialbutiker eller stor plånbok. Berätta gärna vad du tycker!
Jag driver också Fudgeprojektet, som kokar och säljer världens godaste fudge! Här kan du läsa mer om det.

Låt mig introducera Susanna kamikaze Bill

Sveriges Mästerkock 2015Posted by Susanna 25 Feb, 2015 21:20

Alltså, vad pysslar människan med?
Kan hon överhuvudtaget laga mat undrar ni säkert vid det här laget. Med två elimineringar i rad bakom mig var det två frågor som även jag ställde till mig. Kom ihåg att vi inte hade hört något av vad juryn pratade om i restaurangen. Det enda jag hade med mig var att mina ordinarie rätter tydligen inte höll måttet och att jag inte var sämst i elimineringarna. Inte mycket att bygga självförtroende på. Aldrig hade en fortsatt plats känts längre bort som när Filip, Anna, Fredrik och Sandra klättrade uppför spiraltrappan.

Det var inte så mycket att tävla mot Linda och Ludde. Jag kände mig fortfarande förvirrad. Sedan Frida åkte ut kändes det helt meningslöst att försöka spekulera om vem nästa skulle bli. Nej, jag var så jäkla trött på att känna mig så dålig. Jag hade trott att jag var bra, att jag kunde laga mat och ville vara i toppen och så sladdade jag hela hela tiden längst bak. Jag ville också ha beröm, jag ville också höra att jag satte mina smaker. Det kändes litet som att det inte spelade någon roll vad jag gjorde så skulle den jävla svarta tröjan på. Fast om sanningen ska fram så kände jag på mig att det inte funkade den här gången. Jag hade en bild av en spännande ”tillagad” sushi på en bädd av fräsch men kryddstark spenat och friterade risbollar. Inte för att jag hade lagat det tidigare men i huvudet verkade det så bra. Och till äppelmusten passade de olika beståndsdelarna väldigt bra. Men någon riktig rätt var det inte och det såg inte speciellt gott ut, det kunde tom jag se.
Ni undrar kanske hur det är att vara i eliminering? Då är det skarpt läge, jäklar vad koncentrerad jag var. Mer än i den ordinarie tävlingen så Marcus hade rätt – jag behöver det där riktigt skarpa för att tagga till ordentligt. Och egentligen är det roligare att laga mat än att stå på läktaren. Och dessutom får man mer airtime(…). Att det skulle vara det sista jag gjorde i tävlingen tänkte jag överhuvudtaget inte på. Det är ju tyvärr den lilla tråkiga detaljen med det hela.

Leif Mannerström blev min stora räddning. Han bara flöt runt när han drog ihop sina havskräftor. Det såg så enkelt och bekvämt ut. Och så hade han roligt, det märktes. Och matlagning är ju roligt, så är det och han fick mig att känna det. Jag tänkte så fan inte ge mig den här gången heller. Dessutom har jag bra minne, så det var på det viset ingen utmaning att göra de där havskräftorna.
När jag var färdig hade jag Leifs såssmak i munnen: högre sälta än vad jag själv hade tyckt var riktigt gott, rejält med spritsmak och ordentlig pernod/fänkål. Men hur havskräftorna var tillagade hade jag ingen aning om för vi hade bara fyra var, så de kunde jag inte skära i och kolla.

När jag stod där framför juryn och Leif sade att havskräftorna (UTAN bajssträng, obs, obs) såg precis så glansiga och fina ut som de skulle så kände jag att om jag inte får gå ut härifrån så blir det storgråt rätt i TV-rutan. Det var en sådan anspänning som släppte, men ut hann jag. Och kramad blev jag av de andra. Och vidare gick jag. Men nu får det RÄCKA med elimineringar även för en med nerver av stål som behöver skarpt läge för att tända till. Några fler sådana blir det INTE för då får jag hjärtinfarkt. Så det så.



  • Comments(0)//www.susannabill.com/#post120