Susanna Bill

Susanna Bill

Om min blog

Välkommen till min matblogg! Jag hoppas att mina recept och tankar kan inspirera och locka dig till att testa och experimentera du med. Det är ju så god mat blir till. Att jag älskar att stå i köket behöver jag väl knappt berätta, men det gör jag. Jag vill att min mat skall vara välkryddad, god och inte alltid bygga på att man har tillgång till specialbutiker eller stor plånbok. Berätta gärna vad du tycker!
Jag driver också Fudgeprojektet, som kokar och säljer världens godaste fudge! Här kan du läsa mer om det.

Susanna cool, calm and collected. Don´t think so.

Sveriges Mästerkock 2015Posted by Susanna 19 Feb, 2015 11:20

Jaha, ännu ett avsnitt där jag är lugn (nåja), med positiv energi och har koll. Verkar det som. Jag kan berätta att det INTE var så inuti den här 46-åringen. Redan när jag såg mig själv i ögonen samma morgon som vi åkte till Virå kände jag en liten otäck klump av prestationsångest och panik. Hur jag än svalde så bet sig den lilla jäkeln kvar.

”I det röda laget: Ludvig, Frida, Sandra och Susanna”. Alla tre av mina toppkandidater och så jag är min första tanke. ”Om vi inte vinner lagtävlingen är det jag som åker ut, 100% säkert” var den andra. Och där växte klumpen och blev ännu större… Man brukar ju prata om vikten med positiva målbilder. En sån hade inte varit helt fel istället för att räkna ut sig redan från början som jag gjorde. Alla verkade så på hugget. Jag ville mest åka tillbaka till hotellet. Flyktbeteende har jag i och för sig ganska ofta, men det kändes inte bra, nej det gjorde det inte.

Det blev faktiskt litet bättre när allt drog igång.
Det var väldigt fräckt att se Niklas stycka hjorten och jag kunde ta ett litet internt snack med mig själv. "Samla ihop dig nu Susanna! Du gör ju det här för att det är roligt." Typ.

Svampen blev mitt bidrag till röda laget. Trattkantarell, gul kantarell, Karl-johan, grädde, konjak, messmör, rönnbärsgelé, salt och peppar. Kanhända litet lök eller vitlök också, jag minns inte riktigt. Den blev riktigt maffig och gifte sig jättefint med pytten, köttet och krispen. Det är ju så, bara tävlingen startar och jag kommer igång blir jag 100% fokuserad och känner hur uppfylld jag blir av matlagningen. Så blev det nu med. Men det räckte inte.

Det blå laget vinner och klumpen knackar på igen. Jag känner mig helt värdelös, tusen gånger sämre än alla mina lagkamrater. Ler på ytan och mot kameran, men inombords vet jag att det är kört. För första gången i tävlingen kändes allt riktigt tungt och svart. Vi är bara 8 kvar nu, det finns inget slack längre.
I bussen på väg hemåt letar jag fram ett foto på Rut och Ture och känner hur oerhört mycket min familj betyder för mig. Allt faktiskt och mitt hjärta fylls av kärlek, glädje och positiv energi.
En låga tänds. En låga av vilja. Jag har mer att ge, jag vill vara kvar. Jag har en chans till i elimineringstävlingen. Så jag kör på igen och den här gången är det kul. Jag blir jättenöjd med både den vita chokladkrämen och fondanten och känner att jag har gjort mitt bästa. Mer än så kan man inte göra oavsett hur det går. Jag går in i restaurangen med högt huvud.

Men när Ludde är bäst och går vidare är jag så beredd på att juryn kommer att säga ett namn som börjar på S att jag knappt reagerar när jag hör Frida. Frida? Juryns favorit? Allas favorit? Jag trodde att juryn skulle ge henne en chans till. Jag är kvar, hon åkte ut. Vad betyder det? Vad är det här för tävling egentligen?

SMS till en nära efter programmets slut:
Vidare igen!! Men det var en pärs utan dess like. Mitt lag förlorade, så vi åkte på eliminering. Chokladdessert på tre sätt och det var jag mot tre av dem som känns som toppkandidater, och dessutom dessert som inte är min starka sida. Men min största utmaning är kanske att fatta att jag är bra. Varför är det så svårt? Stor kram

Ja, varför är det så svårt att fatta att jag är bra?







  • Comments(0)